... även jag gått med i Facebook.
Jag sitter här och är alldeles förvånad.
Men man kan väl alltid gå ur igen?

Mannen drog till Gamlestan och fotograferade solnedgången...









... medans jag harvade på runt sjön med mina skidor...



Så romantiska är vi! ;-)

När jag åker skidor på sjön här hemma grips jag av samma känsla av naturens storslagenhet som när jag åkte båt på Lake Mburo i Uganda förra hösten.
Fast tvärtom liksom.









Det är ytterligheter på varsitt sätt.
Kylan biter mot huden.
Och värmen bränner.

Och man har ingen kontroll. Varken över isens hållbarhet eller flodhästarnas framfart...

Hittade den här kreationen i bloggen Helt enkelt.
Helt enkelt så snyggt!

... inför en ny fotosession. Mera snöbilder blir kanske för tröttsamt? Men risken finns.

Snön VRÄKER ner.

Jag är så lycklig över att slippa den gråa årstiden.
Det känns som att man är på konstant fjällsemester.

Att kunna åka längdskidor på sjön efter jobbet.
Ta en snöpromenad i skogen och ramla mjukt i en driva.
Bli rosig om kinderna och komma in i stugvärmen igen...

Äntligen ett vettigt väder! En riktig årstid. Ett verkligt liv...

... spelar in filmen "the American" i självaste Östersund!!!!!!






"The American utspelar sig till största delen i Italien dit en perfektionist till yrkesmördare (Clooney) har dragit sig tillbaka sedan ett uppdrag i Sverige slutade värre än väntat. Trillern är baserad på boken A Very Private Gentleman av Martin Booth och regisseras av Anton Corbijn som är mest känd för att vara videofilmare med U2, Nirvana, Depeche Mode och Metallica som uppdragsgivare."
(saxat ur ÖP, dvs ÖstersundsPosten)


"LEK I SNÖN. Världsstjärnan var på topphumör första inspelningsdagen."
Foto: Suvad Mrkonjic (saxat ur Expressen)


Men VEM kan motstå den blicken egentligen???

Sportlov om 2 veckor... Om man skulle ta och...
ANKI, HAR DU EN SÄNGPLATS ÖVER I VECKA 7 ?????

(Den sista bilden är från ÖP, övriga från Expressen.)

... 15 minus ute och jag gottar mig härinne.



Ska snart iväg och titta på ett hus...
Efter det - hälsa på Carina i hennes nya hus.
I eftermiddag - spinning.

Ska gotta mig lite till nu.

(Bild från favvobloggen Wabi & Sabi.)

Mannens första leksaker står överst på hyllan vid hans säng... Visst är det lite gulligt?





Apan fick han av sin mormor o morfar när han föddes för x antal år sedan... och den fungerar fortfarande. Dvs när man skruvar upp den i ryggen så slår den med cymbalerna!

Gammelnallen som skymtar i bakgrunden har knappt någon päls kvar, men så är den ju väldigt gammal också...

Vi är några grannar som har startat en bokcirkel. I söndags träffades vi och bestämde den första boken:



Av författaren Marjaneh Bakhtiari:

 

"Marjaneh Bakhtiari är född 1980 och bor i Malmö. Hon har studerat socialantropologi och journalistik. Hon debuterade 2005 med Kalla det vad fan du vill som har sålt i över 100 000 exemplar och sålts till Danmark, Finland och Norge.

2008 kom hennes andra roman Kan du säga Schibbolet? Även den fick ett varmt mottagande och fina recensioner. Kan du säga schibbolet? belönades med Skånebokhandlarnas författarpris 2008 och nominerades till VI:s litteraturpris och SR:s romanpris. Hon har även fått ABF:s litteraturstipendium 2009."

 

(Citat från Ordfront)

 

"Lysande samhällssatir. Den bästa jag läst på länge." säger Ulrika Milles på Kulturnyheterna.

Låter lovande. Någon som läst?

... i skidspåret.


... på Elefantfoten. (Så här ser den ut på sommaren.)


... och med munnen full av pinne.

Kylan har fortfarande inte släppt greppet om oss här i staden där det aldrig är vinter.
Vi fortsätter njuta, solar oss på isen och dricker varm choklad så länge det nånsin går.


I skogen...


... finns det också pinnar. Stor, större, störst. Liten, mindre, minst. Vilken är godast tro?


Hej från mej, världens goaste tjej! :-)

Min mamma har en barndomsvän.
Hennes dotter Karita och jag är barndomsvänner.

Karita bodde i Finland och vi sågs ibland om somrarna. Vi tältade i våran trädgård och jag
hälsade på henne på deras bondgård i Finland. Och så brevväxlade vi. På svenska.
Hittade en låda med 32 av hennes brev alldeles nyss!

Sist vi sågs var i början av hennes karriär, kanske 1986, när hon skulle sjunga på konserthuset i Göteborg. Sen försvann hon ut i vida världen och glömde bort sin vän... Numera är hon superstjärna på Metropolitan i New York och kör just nu en ny uppsättning av Puccini's Tosca...


Här tillsammans med ännu en av Finlands megastjärnor - Esa Pekka Salonen.


Här liknar hon mer "min" Karita.



Grattis Karita till din stora framgång!!!


Kort intervju och roligt framträdande...


the Old-fashioned way...


Majestätisk dans! Med... ooops! lite naket på slutet!

Om jag skulle ta och maila henne kanske...?
Ska be mamma fixa adressen.

(Foto: Classical Voice, Intermezzo)

(Foto: Anderslif.se)

Det blir svårt att komma igen efter Leias frammarsch här i bloggen... men jag gör ett försök ändå!

Tänker att jag borde skriva mer om världsproblem och vardagsbekymmer... men det finns det ju andra som gör så mycket bättre, och det här är trots allt mitt lilla andrum där jag bara vill sticka huvudet i sanden och njuta av det vackra i världen.

Och det finns det ju massor av såklart! Klotter t ex:




(Bilder från Afghanistan ur bloggen My Marrakesh)


(Foto: Anderslif.se)


Muren som kom och gick.


Den ständigt röda stenen. (Flickr.com)


(Virtualtourist.com)


(Svenskaord.wordpress.com)

Och så mitt eget fynd: Klottret med uträkningar och årtal på källardörren i Hunnebostrand:



Vi går närmare:



Lite närmare ändå:



Den 29/9-00.
Och då snackar vi inte år 2000 utan år 1900!!!

Någon gammal släkting har av någon anledning ristat in dagens datum på källardörren och lämnat till oss i eftervärlden att grunna över. Vad hände den här dagen? Varför var den värd att antecknas?



Och de tusentals år gamla ristningarna uppe på berget bakom huset?
Tänk om man fick veta vem som målade och varför...

Spårsättandets glädje - ett mänskligt behov som yttrar sig på så många skilda sätt...

Av ondo och av godo.

Nä, nu har matte fått babbla på alldeles för länge om en massa oväsentligheter - som skräniga skridskobanor (hon skrev inte hur den LÅTER), hästar och annat tjafs - halva bloggen är ju trots allt MIN; med andra ord är det nu dax för lite VÄSENTLIGHETER...



... som t ex att berätta om mitt viktigaste och vackraste redskap - NOSEN:



Med den letar jag fram godbitar av skiftande karaktär som gömt sig djupast nere under tjocka snötäcket...



Smaskens!

Jag skulle kunna ägna en hel blogg enbart åt min vackra nos!
Visste ni att mitt luktsinne är stort som en fotbollsplan, i jämförelse med mattes som är litet som ett frimärke? HAHA!

Det är inte bara nosa som jag är bäst på. Jag har ju även mina graciösa ben:



Jag springer naturligtvis snabbast i familjen, men det är det aldrig någon som pratar om...



Men det jag är ALLRA, ALLRA bäst på är nog ändå att...



Just precis - slappa i soffan!!! Finns det egentligen något bättre?
(Här passar jag på att stretcha höger framben samtidigt.)

Tack för mig, för den här gången!



P.S. Nästa gång kanske jag fördjupar mig i mina vackra gaddar t ex... Här ett litet smakprov:




(Husses utomhus-bilder och Mattes inomhus-bilder)

Min nya leksak! Fick den idag.
Visst är den hur coool som helst...

Det märks att man börjat jobba igen... Huvudet är tomt, eller fullt, beror på hur man ser det.



(Har tappat källan till bilden... Fin är den i alla fall.)